Jag har inte skrivit här på ett tag, iallafall inte lika flitigt som alltid annars. Jag styckades i torsdags och har behövt tid för att lappa ihop mig själv igen.

Min ihoplanning är kass. Men den håller ihop.

(Jag hann aldrig skrika ut högt hur vacker du var för mig. Du var min perfekt lilla boxningsäck och jag behöver en sådan. Jag behöver dig.

Såg du inte att allt var en tävling? Den som van var den som slog hårdast. . .)

Det är fascinerande hur man kan vara så törstig. Vi springer runt som vampyrer allihopa, always in need of some blood. Jag undrar om vi någon gång kommer att mättas? Får man inte det man söker, får man inte äta, så äts man istället. Stoppar man inte in något mellan sina läppar, så tuggas man sönder inifrån istället.
Är det som den där "tvål-effekten"? Håller man för hårt så glider den ur händerna och försvinner. Typ som om man stod för nära brasan i sin fleece tröja. Plöttsligt skulle det säga swoosh så skulle den vara borta. Där skulle vi stå i våra underkläder och se ut som en sån där o gubbe. Haha snopet va?
Moralkakan är väl att vi ska ta vara på det vi har, den stunden vi har det. Eller den stunden som vi får lov att låna det vi har.

Hm . . frågan är vart vi lånar det ifrån?

 

Don't live to die /Madelene