Jag fick beröm idag av en lärare som sa att han var lycklig över att jag använda den hjärna som Gud så generöst gav till mig. Han passade väl på att uppmuntra det sällsynta tillfället när det verkligen hände? Eller vart han bara glad över att jag satt tyst och stilla? Hm. .

Hur som hälst så gör jag det nu igen - tänker.

Vi körde förbi en kvinna som var ute på promenad. Hon skuttade, snurrade och vinglade fram (obs. vanlig veckodag). Mamma skakade på huvudet och påstod att "tanten har blivit galen". Då undrar jag när man blir galen på ett dåligt sätt. När vänder begräppet galning till någonting farligt?
Såsom ungdomar och framför allt barn studdsar runt med axlarna neranför knäna och hälarna upp i det blå (?) När, vid vilken ålder vänder detta uppträdande från en tossig, glad och uppspelt filur. Till en fullkomligt galen människa?

När ska man lägga av med sitt omkringfjantande för att inte dras in på psyket? ;)

What goes around, goes around /Madelene