Hon frågar sig själv om hon verkligen är den ända som njuter av plågan? I hennes vanföreställningar är det faktiskt skratt retande. Och att hennes ögon stirrar ensamt på den lyckliga sidan är än mer roande.

Hon och hennes icke existerande avundsjuka lever i den lilla byn där alla känner alla både utan och innan. Där trampar hon sönder vänskaps banden mellan pojkarna, och där sliter hon i sär kärleksförhoppningarna hos flickorna. 
Me hon ler. Hon ler stort. För hon är underbar och älskad av alla - förskräcklig och hatat av allihopa.

I går kväll flög en tyst svala med sina vita vingar över himmelen. Den hette Problem och försvann från sitt länge levda bo på mina axlar. Några tunga vingslag som slog de omkring i ansiktet, men när den väl fått fart flög den snabbt och försvann för evigt.

Jag äskade min lilla Problem och hade envisats med att hålla honom i min famn trots att dess vassa näbb högg mig gång på gång rakt i hjärtat.
Jag var som den dåliga reklam bruden med ciggaretten i handen, som undrar vad hon vore utan den? Hon som i slutet "fimpar röken och behåller glöden".
Jag höll krampaktigt tag i min dåliga vana, min bittra verklighet, mitt stora problem. Jag plågade mej själv med sådant som jag inte tycker om, men jag kallade det för att jag "stod ut" och det gjorde jag för någon annans skull. Ser ni!? Jag glömde tillomed bort mitt eget livs-motto om att "jag lever för min egen skull". Mitt problem förändrade alltså mej till någon annan. Någon sämmre!

Men igår var det dags att låta svalan rymma - Att fimpa röken men behålla glöden!

Det är viktigt att vara stark. Att se till att klara sig. Inte fly hellre än illa fäkta - utan fäkta bra istället!
Jag väntar på att det lilla Grynet som bor inom varje brud, ska vakna till liv och påminna oss om att "Ta ingen skit". För vi är värda det där grädden på moset, den lilla diamanten längst ner i hösäcken, det allra allra bästa!

Nej, människan behöver inte kärlek, det finns inget riktigt överlevar-instinkt behov. Kärlek och förälskelse är ord som aldrig funnits förprogramerade i våra mekaniska kroppars innre. Det stod alldrig med i vår bruknings manual - Förs än vi en dum dag provade på det - då vi klåfingrade varelser sträkte oss efter den förbjudna frukten och smakade på den trollbindandede smärta som vi nu kallar för kärlek.

När människan väl smakat en liten bit, fört sina smaklökar in i dimman, kan vi bara inte få nog. (You're just gonna stand there and watch me burn but that's alright because I like the way it hurts). Bara människan blivit smittad av denna kroniska sjukdom. Ska den fortsätta sprida sig i våra vener och artärer så länge vi förmår. Ingen hinner färdigt och ingen hinner någonsin mättas eller få nog.
Kärlek är en drog, en sjukdom, en plåga, en illusion och helt underbart.

Det är inte ofta, tillochmed väldigt sällan, som jag faktiskt mår bra över mej själv. Och om jag någon gång skulle slå i mitt huvud och rent av bli kaxig i fem minuter hade nog de flästa först reagerat med störa ögon och gapande munnar, men sekunden efter hade de skrattat och låtit mej fortsätta.

Det gör ingenting att telefonen inte ringer, eller att jag fortfarande inte blivit så brun att jag kan skryta med skillnaden mellan bikini- och ike bikinilinjer. Jag skulle tillochmed kunna ta att du höll i någon annans hand, för att min ändå är så upptagen med sitt victory tecken just nu. Bisy bisy!

Och jag vet inte om det är sommarens sommriga sommar väder, cidern i handen som matchar mina solgrasögon, förmiddagen som tillbringades med de förtjusande Nenne och Ellen(<3), eller Veronicas egoistiska sångtexter som får mej att känna mig såhär. Men för att stanna på den säkra sidan så bör jag sluta spekulera i det, och bara catch the moment - don't worry be happy!