THE MORE YOU SUFFER THE MORE IT SHOWS YOU REALLY CARE, RIGHT?
Hon har skrapat hål på de tunna strumpbyxorna så illa att hon blöder på knäna från de grus fyllda skrapsåren.
Och hon har glömt att borsta sitt oändligt långa hår så länge att hon skrattar när pojkarnas fingrar fastnar i hennes smutsiga tovor.
Flickans läppar bolmar ut stora luftförorenade moln mitt på torgets rymmlande gator, men molnen regnar aldrig över hennes eget huvud.
Hon springer iväg när hennes olycksbror frågar efter sin söta olycksyster. Och gömmer sig bakom oskyldiga människor.
Flickan har krossat vänskaps band och slitit sönder kärleks relationer. Hon har förintat sitt förtroende och tagit livet av "den oskuldsfulla barndomen".
Hon frågar sig själv om hon verkligen är den ända som njuter av plågan? I hennes vanföreställningar är det faktiskt skratt retande. Och att hennes ögon stirrar ensamt på den lyckliga sidan är än mer roande.
Hennes bleka leende och kolsvarta ögon hånler sarkastiskt åt förskräckelsen och när hon vänder sitt fräkniga ansikte mot solen njuter hon, för solen lyser på både ond och god som hennes morfar så många gånger vågat lova sitt lilla olycksbarn-barn.
Hon och hennes icke existerande avundsjuka lever i den lilla byn där alla känner alla både utan och innan. Där trampar hon sönder vänskaps banden mellan pojkarna, och där sliter hon i sär kärleksförhoppningarna hos flickorna.
Me hon ler. Hon ler stort. För hon är underbar och älskad av alla - förskräcklig och hatat av allihopa.
Me hon ler. Hon ler stort. För hon är underbar och älskad av alla - förskräcklig och hatat av allihopa.
frankly my dear i don't give a damn / Madelene
Kommentarer
Trackback
