Som Snook någon gång sa:
"Tänk att få allt om bakfoten så pass att man puffar på Vicks tabletter o tuggar på cigaretter o krubbar fiskpaletter me skummande vispad grädde
För att sen gå iväg o be sin gumma diska tvätten"

Eller som jag nyligen sagt:
"Tänk att få allt om bakfoten så pass att man förlitar sig på en främlings lovande ord. Och fortsätter att förnöjt blinka med sina blåa ögon där man står i det gräset på andra sidan - som man alltid trott varit grönare."

_________________________________________________________________________________

En svart blick säger mer än tusen ord.
En flicka som blev förd in i ljuset och bländad av den maktfulla kärleken, i ett förblindande spel som knatt verbalt går att beskriva. Där domaren speglas av en sarkasm smittad ärlighet, med rättvisan nerstampad och kvävd till döden under sina arga fötter.
En segrares gest redan innan spelet har börjat, för att motspelerskan aldrig ska få märka av att hon förlorar. Innan hon plötsligt ska sjunka ner i den hetaste avgrund, nersmord i avund, bländad av sina egna salta tårar och dränkt av förnedrande spott loskor i hennes lena ansikte.

Ett spel som påstås besläktat med kärlek och krig, där alla medlen är tillåtna och ingenting är förbjudet. Med en domare som smeker gräset med sin feta rygg och speglar sig i sin självupptagna glans, dit inte ens flugor vågar beträda och störa honom. Hans och ingen annans värld.
En vind pust som blåser liv i den naiva förlorerskan som paralyserat inte kan slita sin blick ifrån sin motspelares vackra leende. Hon har fastnat i hans hypnotiserande berättelser och förs med strömmen mot det hon själv alltid hatat som mest - och älskar högst just nu.
En skyddande ängels händer på deras axlar och en order om att sluta upp, möts av bara en varsin hånfull suck. Och ett löfte om att de inte bryr sej det minsta om henne och hennes ljusa dräkt.

Nu är hon så skör som en flicka i glashus, för den välkända botten var alltför bekant.
Hjärtat blev rispat, bårar bars ut, sagan var över, utan ett lyckligt slut.
Hon lovar sig själv att göra en drastisk förändring och chocka verkligheten, så som den så obärmhertigt chockat henne. Men hennes uttorkade ådror och trötta puls orkar inte ens stiga ur sängen och föra sin lelösa kropp till framtiden.
Människor som pratar om sig själva i tredje person varnas för storhets vansinne så som om "flickan" skulle tro att hon var större än den krympta ryggradslösa skrake som hon nu är.
För flickan är jag.
Jag lovar er att aldrig tro att jag är bättre än vad jag verkligen är.