länk i bildern.
Klicka och kika in :)

Jag kom hem väldigt sent inatt. Eller nej, jag kom hem väldigt tidigt efter natten.
Ett helt mobil batteri fattigare men ungefär femtio missade samtal rikare.
(My bad - sorry)

Vi hann gråta på en gräsklädd kulle
vara knäpp tysta framför en skräpig film
vi hann komma försent till ett kobingo
vi hann vinprovning ute på landet
dansa ensam på ett stort golv
dansa tillsammans med andra på ett stort golv
dansa igen på det stora golvet
och vi hann åka dyr taxi hem

Men vi hann inte sova!

You look finger lickin' good / Madelene

Att avsluta en så tuff söndag som den här i en hypnotiserande textrad om ett liv likt på andra sidan jorden:

känns lite mer orättvist än underbart. Som att längta efter den sträva sanden som just rann mellan fingrarna.
Men yes I want it so so bad haha!

Sen att snubben till vänster ser ut precis som grannen är väl en annan (väldigt rolig) historia. För ni känner väl igen onePiece-David!?

Men nu ska jag drömma vidare
Sweet dreams/ Madelene

Blogg-rehab.

Jag väntar på att designen ska bli utsökt och att inspirationen ska flöda - ett mirakel alltså.

Vänta kommer jag inte så långt med, och mina myror i brallan låter mej inte sitta ner tillräckligt länge.
Men det kommer.

Håll ut!

BRB (Blogg recovery break)

Hörru, You make me sick!
Jag tror att det är något som osar ur din kropp. Ren och skär elakhet som avdunstar från dina kalla blodkärl när du rör dej. Du borde kolla upp det. Du vänder nämligen mej till den dåliga Madelene på två röda sekunder.

"Girl if you were inside his head
This is what you'd hear 

Ayo you gotta love me
Bitch I'm special
I want everybody thinking that I got something they don't have
You gotta love me
Bitch I'm special
I want everybody thinking that I got something they don't have
La da da da "

Recovery / Madelene

För det är inte mer än mänskligt att göra fel. Så när du i ungdomens dagar blir utpekad gör du inte mer än rätt i att peka tillbaka. Lite som att du ska behandla andra som du själv vill bli behandla. Om du är människa det vill säga. Det är den fyrkantiga och opersonliga modellen. One-size tröjan som är menad att passa alla tvåbenta filurer som du och jag så generöst delar denna jorden med.

Tänk att få sväva till en plats utan dödliga människor, där du slipper vända den andra kinden till om de felar så som männskliga människor gör. Att få lyssna på Fever Ray's märkliga When I grow up låt, och bara breda ut dina vida vingar över himla valvet.

Förmodligen upp emot 200 människor krävdes för att totalt lura allas våran Leonardo DiCaprio i filmen Shutter Island, och en enda kille har ensamt vänt upp och ner på hela min värld bara i sommar.
Så hur mycket krävs för att förändra en annan människas liv? Eller hur många andra människor krävs?
Hur mångas människor skulle krävas för att lura mej igen, nu när jag precis härdat, tills att jag tror att jag faktiskt kan flyga och att jag faktiskt har en egen måne som skulle möta mej halvvägs?

Så innan jag hoppar ner från eiffeltornet, planterar blommor för kärlekens skull, börjar drömma om sol vind och vatten, eller gör nånting annat mänskligt (felar kanske?) så kan vi väl prova?

Hon frågar sig själv om hon verkligen är den ända som njuter av plågan? I hennes vanföreställningar är det faktiskt skratt retande. Och att hennes ögon stirrar ensamt på den lyckliga sidan är än mer roande.

Hon och hennes icke existerande avundsjuka lever i den lilla byn där alla känner alla både utan och innan. Där trampar hon sönder vänskaps banden mellan pojkarna, och där sliter hon i sär kärleksförhoppningarna hos flickorna. 
Me hon ler. Hon ler stort. För hon är underbar och älskad av alla - förskräcklig och hatat av allihopa.

I går kväll flög en tyst svala med sina vita vingar över himmelen. Den hette Problem och försvann från sitt länge levda bo på mina axlar. Några tunga vingslag som slog de omkring i ansiktet, men när den väl fått fart flög den snabbt och försvann för evigt.

Jag äskade min lilla Problem och hade envisats med att hålla honom i min famn trots att dess vassa näbb högg mig gång på gång rakt i hjärtat.
Jag var som den dåliga reklam bruden med ciggaretten i handen, som undrar vad hon vore utan den? Hon som i slutet "fimpar röken och behåller glöden".
Jag höll krampaktigt tag i min dåliga vana, min bittra verklighet, mitt stora problem. Jag plågade mej själv med sådant som jag inte tycker om, men jag kallade det för att jag "stod ut" och det gjorde jag för någon annans skull. Ser ni!? Jag glömde tillomed bort mitt eget livs-motto om att "jag lever för min egen skull". Mitt problem förändrade alltså mej till någon annan. Någon sämmre!

Men igår var det dags att låta svalan rymma - Att fimpa röken men behålla glöden!

Det är viktigt att vara stark. Att se till att klara sig. Inte fly hellre än illa fäkta - utan fäkta bra istället!
Jag väntar på att det lilla Grynet som bor inom varje brud, ska vakna till liv och påminna oss om att "Ta ingen skit". För vi är värda det där grädden på moset, den lilla diamanten längst ner i hösäcken, det allra allra bästa!

Nej, människan behöver inte kärlek, det finns inget riktigt överlevar-instinkt behov. Kärlek och förälskelse är ord som aldrig funnits förprogramerade i våra mekaniska kroppars innre. Det stod alldrig med i vår bruknings manual - Förs än vi en dum dag provade på det - då vi klåfingrade varelser sträkte oss efter den förbjudna frukten och smakade på den trollbindandede smärta som vi nu kallar för kärlek.

När människan väl smakat en liten bit, fört sina smaklökar in i dimman, kan vi bara inte få nog. (You're just gonna stand there and watch me burn but that's alright because I like the way it hurts). Bara människan blivit smittad av denna kroniska sjukdom. Ska den fortsätta sprida sig i våra vener och artärer så länge vi förmår. Ingen hinner färdigt och ingen hinner någonsin mättas eller få nog.
Kärlek är en drog, en sjukdom, en plåga, en illusion och helt underbart.

Det är inte ofta, tillochmed väldigt sällan, som jag faktiskt mår bra över mej själv. Och om jag någon gång skulle slå i mitt huvud och rent av bli kaxig i fem minuter hade nog de flästa först reagerat med störa ögon och gapande munnar, men sekunden efter hade de skrattat och låtit mej fortsätta.

Det gör ingenting att telefonen inte ringer, eller att jag fortfarande inte blivit så brun att jag kan skryta med skillnaden mellan bikini- och ike bikinilinjer. Jag skulle tillochmed kunna ta att du höll i någon annans hand, för att min ändå är så upptagen med sitt victory tecken just nu. Bisy bisy!

Och jag vet inte om det är sommarens sommriga sommar väder, cidern i handen som matchar mina solgrasögon, förmiddagen som tillbringades med de förtjusande Nenne och Ellen(<3), eller Veronicas egoistiska sångtexter som får mej att känna mig såhär. Men för att stanna på den säkra sidan så bör jag sluta spekulera i det, och bara catch the moment - don't worry be happy!