Hm tankarna sprudlar (nu äntligen täcken på att jag börjar leva igen) så jag fångar stunden och fäster dem här.

Jag vill skänka en hyllning till sorgen! Den är guld värd! Vi hatar den men rent av älskar konsekvenserna av den. För vet ni vad, utan sorgen hade inte glädjen heller funnits.( Å vad gör vi här om vi inte får uppleva glädje!? Ovärt. . .)

Det är som att älska. Det är definitivt värt att bli dumpad och sjunka under jorden några dagar om man bara får älska också. Det handlar om att våga ta den risken. Alla kan räkna ut att ju djupare in i fasen att älska man befinner sig, desto hårdare blir smällen när den tar slut. Men åter igen, ju djupare in i fasen att älska, desto mer värt att bli lämnad.

Det låter konstigt, men tänk efter innan ni höjer på ögonbrynet och skrollar vidare – Jag blir hellre sårad tusentals gånger än aldrig älskad. Utan tvekan!

Men men, som jag sa, utan sorgen kan vi omöjligt märka av glädjen. Utan sorg ingen glädje – utan glädje ingen sorg.

Suite yourself :)