Jag har inte listat ut om det är bra eller dåligt ännu, men varje gång jag sitter ensam uppe om nätterna såhär börjar jag fundera. Det är liksom först då som tankarna hinner ikapp mig. Jag blir så osäker.Jag har nog drabbats av någon slags "kronisk-beslutsångest". Tvekar, ångrar mig och gör om hela tiden. Just nu sitter jag och biter mig i läppen och tänker på om jag har valt fel!? Fan varje litet val blossar upp som om det vore livsavgörande! Vad hände med "tuta-och-köra" filosofin? (Ja, visst är det här ett kännt släktdrag inom familjen Gidén också, men vafan jag skulle ju vara den som slapp undan sa dom :S)

Jag har svårt att sova ensam /Madelene